At 20:20 24.03.01 +0100, Per I. Mathisen wrote:
>Er det noen andre som er forbannet over NRK sitt innslag om nynazisten
>Johnny Olsen? Her gir de i beste sendte tid et svært sympatisk intervju
>med en av norges fremste nazister, hvor han får boltre seg fritt og
>fortelle i det vide og brede om sine ambisjoner om å forene alle norges
>nazister og bli den nye fører. Dette har han hatt som mål i alle år, dette
>er da faen ingen nyhet! Så hvorfor gir NRK ham da den æren å få proklamert
>sin intensjon i et langt innslag i dagsrevyen? Dette er ren
>politisk reklame!
>
>Dette kvalmeste med det hele var et dette skulle nå være "aktuelt" på
>grunn av Holmelia-drapet. Om ikke annet, skulle en tro journalister kunne
>begynne å bruke huet etter denne hendelsen. Men det var vel å be om for
>mye.
Jeg har ikke sett innslaget, men kjenner denne typen "opplysningsarbeid". De
bruker helt sikkert hue, men målet er visst et ganske annet enn hva de fleste
lures til å tro. "Bekjempelsen" av nazismen i vår del av verden har fra
visse deler av overklassen aldri vært særlig alvorlig ment. I sin tid håpet
man på at Hitler ville knuse det Vest trodde/"trodde" var kommunisme i
Sovjet.
Churchill har i 1943 gjort oppmerksom på, at Vest sloss mot seks tyske
divisjoner på dette tidspunktet (inklusive ørkenkrigen) mens de sovjettiske
troppene sloss mot 143 (et hundre og førtitre) tyske divisjoner. De forsto
ikke at stalinismen for lengst hadde vunnet kampen mot de vage og forvirra
tendenser til sosialisme i Russland, eller kanskje forsto noen det, men
skjønte at dette kunne brukes. Uansett ønsket man adgang til det østlige
området, dets markeder og råstoffer, de tyske industriherrerne for
sitt verdensherredømme, de angelsaksiske for sitt, de japanske for sitt.
Den totale krig (mot sosialisme) begynte da sosialismen oppsto. Ideologisk
ble den konsekvent formulert av Hitler i "Mein Kampf" som en krig mot all
demokratisk tradisjon og humanisme representert ved det beste i
jødedom/kristendom og gresk filosofi og hva dette siden ble til, og for
sosialdarwinistisk utvelgelse av de beste eksemplarer av "Herrens lille
ape" (Hitler foregrep med dette uttrykket Desmond Morris' "Den nakne ape").
"Hvem som er jøde, bestemmer jeg" sa Hitler (etter Wiens borgermester
Lueger før 1914). 1944 ble den totale krigen for det moderne barbariet
åpent erklært i Berlins Sportspalass av Goebbels og har aldri sluttet siden.
En blanding av åpne og skjulte satanister som strekker seg fra kristne
og muslimske fundamentalister via finansvalpenes skarer og til Hagener
og Haidere og nynazister og satanister kjemper idag for målet på alle sine
fronter. Deres motstandere er ikke få, men utrolig forvirra, tåpelige og
naive.
Makthaverne i alle land i dag skjønner at de kan komme til å trenge
dødsskvadroner den dagen underholdningsindustriens avhumaniserings- og
fordummingsarbeid ikke er nok (eller den dagen det har kommet langt nok).
Barbariseringen av samfunnet er umerkelig i sine små strømpelesteskritt.
Hitler er blitt gammaldags, men ikke hans sentrale ide om den konsekvente
utgave at et menneskelig dyrerike og en moderne slavestat. Neoliberalismen
er fredelig overgang til dette. Det ariske idealmennesket forsøkes i dag
skapt med plastisk kirurgi og genteknikk. De multinasjonale
gigantselskapenes førerskikt drømmer sine vanvittige drømmer. Amerikanske
milliardærer fryser sine lik ned i håp om at det skal bli realitet slik at
de kan tines opp til det evige liv på jorda.
Kimen til den nødvendige politistaten i Europa er nå satt på skinner via
Schengen-samarbeidet. Passfriheten er ikke innført, men passtvangen er blitt
allestedsnærværende og (den også politiske) registreringen perfeksjonert.
"Indre grenser" kan innføres når situasjonen krever det (for eksempel
hindring av demonstrasjoner). Dette er veien til den moderniserte utgaven av
"Hvem som er jøde, bestemmer jeg".
Når den nå uunngåelige økologiske krisen strammer til og uroen blant
mennesker
vokser vil man begynne å ta politistaten i bruk. Kriger vil bryte ut. Kanskje
vil menneskelignende vesener overleve i en slags nullvekst-slavestater som
kan bli resultatet av dette og kampen for et menneskeverdig samfunn kan
begynne forfra. Det KAN gå bedre, men nesten intet tyder på det.
Karsten Johansen
PS: Et eksempel på den personlighetstypen som framelskes i toppen av det
eksisterende "samfunn". Legg merke til at fornavnet er "Adolf H". En venn av
Carl Bildt ("fredsmekler" som har aksjer i Lundin Oil):
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,40891,00.html
Han jagar efter den maximala profiten
Adolf H Lundin, 68, är inte bara en svensk oljeschejk, han är också en
betydande spelare i jakten på världens viktiga metaller. Som en
interkontinental robot flyger han fram och åter mot sina mål, till synes
helt oberörd av politiskt klimat eller nyckfulla regimer. Miljardären Adolf
H Lundin jagar den maximala profiten. – Då måste man vara beredd att ta
risker. För fyra år sedan fällde han den repliken när han ställde upp på en
intervju för Aftonbladet på sitt kontor på Blasieholmen i Stockholm. Trots
att Adolf Lundin är en av Sveriges mest framgångsrika affärsmän har det
funnits dagar då han både känt sig fattig och mötts av förklenande omdömen.
”Saltwater Lundin” – det är inget smickrande epitet för en man som borrar
olja, men så fick han heta när han i början av 70-talet gav sig in i
oljebranschen. Det kom bara saltvatten ur borrhålen. Det kapitlet i hans
historia blev kort. Framgångarna började på allvar när han 1976 tillsammans
med investerare i det kanadensiska bolaget Gulfstream Resources hittade
gigantiska fyndigheter i det norra fältet utanför Qatars kust.
Adolf Lundin växte upp i Äppelviken i Bromma, Stockholm. Ute i den stora
vida världen hade män som John D Rockefeller och J Paul Getty skapat sig
imperier via olja. Adolf drömde om att gå samma väg. Att få se sitt namn
skrivet Adolf ”H” Lundin kanske säger mycket om vilka förebilder han hade
när han inledde studierna till bergsingenjör vid Kungliga Tekniska högskolan
i Stockholm. Efter examen 1957 fick han jobb hos Shell i Holland och sedan i
Latinamerika. 1960 kom Adolf Lundin hem och började hos Axel Johnson som då
bland annat inlett oljeprospektering i Nordsjön. Fem år senare hoppade Adolf
Lundin av det jobbet och började undervisa vid Centre d’ Etudes
Industrielles i Genève. Hustru Eva var med, liksom döttrarna Mona och Nicola
och sönerna Lukas och Ian. – Jag gav dom inget val. När dom var små pratade
vi bara gruvor och olja hemma vid köksbordet, sa Adolf Lundin till
Aftonbladet. Han skaffade sig faktiskt ett annat intresse också. – Joggning.
Jag gillar att springa. Jag försöker att börja varje morgon med ett löppass
på sex–åtta kilometer oavsett väderlek och oavsett var i världen jag
befinner mig.
1976 befann han sig i Qatar som delägare i Gulfstream Resources. Via sitt
stora kontaktnät hade Adolf Lundin intresserat sig allt mer för aktiebörsen
i Toronto som är centrum för handeln med guld och andra metaller.
Kanadensiska investerare nappade på svenske Lundins oljeplaner i Qatar. –
Jag behöll fem procent av koncessionen som visade sig innehålla olja och
gas. Där fick jag min grundplåt till fortsatta affärer, berättade han 1997.
Adolf H Lundin var ingen som syntes i kändiskretsar eller media på 80-talet
eller början av 90-talet. Från Genève i Schweiz styrde han Lundin-gruppen –
ett stort antal bolag som han hade ägarintressen i. Sonen Lukas, 43, satt
som verkställande direktör för International Musto Explorations som ägde
häften av den enorma guld- och koppargruvan Bajo de la Alumbrera i
Argentina. Den andre sonen, Ian, 41, kunde från sitt kontor i Dubai bevaka
Lundins intressen i Sands Petroleum och International Petroleum Company.
1995 var det dags för far och söner att göra ännu en storaffär. – Vi har
fått ett bud på 510 miljoner kanadadollar för gruvan i Argentina. Det är ett
bra bud, meddelade Adolf Lundin. Samtidigt gick hans företag in i en stor
oljeaffär med överste Khadaffi i Libyen där oljetillgångarna söder om
Benghazi är stora. Lundin Oil är ett i dag ett mäktigt företag i diktatorn
Khadaffis stenhårt kontrollerade land.
Det slutgiltiga beviset på att Lundins varken räds militära risker eller
bryr sig om politiska realiteter kom i april 1997. Den ökände gerillaledaren
Laurent Kabila, som mördades i januari i år, hade lyckats störta president
Mobutu Sese Seko i dåvarande Zaire. Adolf Lundin begav sig genast i väg för
att träffa Kabila – endast för att rädda sina intressen i Tenke-gruvan i
Zaire (nu demokratiska republiken Kongo). Ett halvår tidigare hade Tenke
Mining Corporation, registrerat i Kanada och med Lundin som storägare,
utökat sin gruvverksamhet i Argentina/ Chile med att satsa 400 miljoner
kronor i utvinningen av koppar i Zaire. Enligt nyhetsbrevet Africa
Confidential så var det USA:s förre president George Bush som ringde till
Mobutu och banade väg för affären. När omvärlden nåddes av rapporter om hur
Kabilas trupper begått systematiska övergrepp och mord på rwandiska hutuer
på flykt eller Mobutu-trogna trupper var det viktigare för Adolf Lundin att
enbart prata affärer. – Kabila är kraftfull och artig. Han välkomnar oss och
våra investeringar, sa han till TT.
1995 började Adolf Lundin privat att investera i ryska oljeaktier. Året
därpå överfördes aktierna till ett bolag, Vostok Nafta, som till 25 procent
ägs av Adolf Lundins intressebolag. Lundin Oil och Vostok Nafta tillsammans
med Tenke Mining har mutat in sina intressesfärer över hela världen – medan
mannen från Äppelviken har sina privata bopålar med hustru Eva på en
hästgård i Genève. Där har Carl Bildt också en bostad numera.
Sture Olsson
This archive was generated by hypermail 2b29 : Sun Mar 25 2001 - 12:48:50 MET DST